Det Finns Tre Rum©

Så såg det ut en gång...

2012-01-14T20:51:00.001+01:00

Även om berget ser ganska förskönat ut med skog över precis hela klumpen, och lite lustig i formen. Bilden är troligen från omkring 1800. Kyrkan byggdes 1795-1797.
Den ersatte den medeltida kyrka som fanns innan.

Tyvärr finns inga synliga lämningar kvar efter den gamla kyrkan; kanske långt nere under jord. Synd- det hade varit trevligt med en medeltida kyrka som bihang till den "nya". Som de har i Oviken.

Den gamla altaruppsatsen står idag uppställd vid södra långväggen. Den är faktiskt mycket vacker. Även den gamla dopfunten finns kvar- tillverkad 1706, och en del av de gamla textila inventarierna.

Ett gammalt nätfynd

2012-01-05T11:31:00.002+01:00

Min barndoms by. Berg. Hofverberg.

Ett mycket gammalt fotografi över byn, taget från "Backan". Björkallén utefter lilla vägen mot kyrkan uppe i byn ser ganska ung ut. Gissar att det är 1920-eller 1930-tal.

Gärdesgårdar utefter gårdsägorna upp mot "Backan" skvallrar om att här ville man både stänga inne och stänga ute. Här gick jag många gånger som barn på 1950-talet tillsammans med farmor för att hämta korna som var på skogsbete under dagtid. Det var verkligen ett äventyr - ty det gällde att hämta de rätta kossorna - många gårdar hade korna på skogsbete under sommaren.

Just den här bilden sätter igång ganska många minnen från min barndom - trots att bilden är tagen långt innan jag var född. Men jag känner ändå igen... och minns; En typisk bondby med kyrkan mitt i byn och folkskolan som ligger där björkallén från kyrkan slutar. Alldeles vid landsvägen som går runt berget.

Någon har gjort anteckningar på kortet:
3200 invånare, 14 kr skatt 1937 - Prästgården. (Kyrkoherde Gösta Wik född 1901 i Härnösand, gift med domprost Söderlinds dotter.)

Som ett eko...

2012-01-05T11:16:00.002+01:00

Jörners-kurvan i Hoverberg i vintertid.
Länsväg 321.

Fortfarande lika tvärt kurvig och farlig - vintertid som sommartid.
Under hela mitt medvetna liv - alltså sedan jag var ett barn och hörde vuxnas kommentarer, så har den här vägen diskuterats. Och det har sagts från folk med insyn i kommunens göranden och låtanden att väg 321 skulle få en ny sträckning genom Hoverberg just för att den tvära kurvan är en säkerhetsrisk.

Jag minns från när jag var barn att det beslutats om en ny väg som skulle byggas över åkrar och ängar och med en lång säker sväng förbi detta by-centrum. Men än idag är kurvan kvar. Vägen är som den var.

Trots att just länsväg 321 är en del av turistvägen upp mot Hallen, Åre och över till Norge, - för de som inte vill ta turen via Brunflo och Östersund helt i onödan. När det är fjällvärlden som är målet eller nabolandet.

Egentligen är det ett underbetyg till Bergs kommun som ännu inte klarat av att bygga en ny del av vägen här. Mark finns och utrymme. Kommunen kan med lagens hjälp mycket enkelt skaffa ny mark och bygga en säkrare väg.

Till 2012 !

2011-12-31T10:50:00.002+01:00

Kooperativa...

2011-12-30T17:55:00.005+01:00

En del av föreningsSverige - Kooperativa.

Vilket vackert trähus! I flera våningar - troligen var det bostäder på de övre våningarna. För bland annat konsumföreståndaren och hans familj. Bilarna som syns berättar att det nog är 1930 eller 1940-tal.
Bilden förmedlar sommarlugn från en tid då bilande semesterfolk ännu inte var så vanliga.

Det fanns ett "kooperativa" i nästan varje by på den tiden när jag var ett litet barn, då när de vuxna var engagerad i det gemensamma och trodde sig kunna påverka genom att vara aktiv medlem. Det gällde att vara köptrogen, samla kvitton för att få återbäring, och deltaga i årliga koopfesten som oftast var en aktivitet på hösten. Då det bjöds på både underhållning, lotterier och kaffe med doppa.

Jag minns att min mor vann en tavla på den guldlockige "lillprinsen" dvs kronprinsen, han som är kung av Sverige idag. Det var en märklig bild - ett litet barn utklädd i en sorts militär uniform. Men hans gyllene lockar var ju fina.

När mor flyttade till Stockholm i slutet av 1950-talet, så var det en tavla hon inte tog med sig. Det hedrar henne.

Den gamla stenvalvsbron

2011-12-29T12:46:00.007+01:00

Kolorerat fotografi av stenvalvsbron från början av 1900-talet.

Den vackra stenvalvsbron -som efter en hel del tungt arbete och snillrikt uträknande om hur en bro kan bära sin egen tyngd och inte rasa - stod klar år 1852. Den ersatte då en gammal träbro - det hade tagit tid, pengar, ork och människoliv innan en stadig stenbro stod där och höll för alla naturens påfrestningar. Och inte anade man på den tiden att även tung biltrafik skulle använda bron. Men den höll. Den håller. Har hålllit.

Idag används den mest av turister och viss lokal trafik. Det finns en ny rejäl, modern bro idag som byggdes på 1970-talet.

Denna stenvalvsbros historia kan man läsa i boken "Stenvalvsbron över Åsansforsen berättar" av Peter Ruthberg och med vackra och spännande illustrationer av Anders Frank.

Boken gavs ut till 150-årsjubileet 2002 av Åsarna hembygdsförening.

Kaffe i Hackås?

2011-12-26T17:42:00.009+01:00

Hackås järnvägsstation - anno dazumal...

För mig är det här stationen som servade med kaffekorg till resenärer som önskade; vi som kom med rälsbussen från Östersund och kanske med en ännu längre resa bakom oss, t ex från Stockholm. Då var man sugen på kaffe och en smörgås eller en kardemummabulle.

Jag beställde ibland en kaffekorg när jag kommit med Stockholmståget, och resematsäcken var slut och magen kurrade. Å det var himmelskt! Med nybakad bulle till - men det var att snabba på den njutningen eftersom det strax blev Svenstavik- där jag skulle kliva av. Man hann knappt dricka påtåren...

Det är ett idag något udda reseminne med SJ, från den tiden SJ var allas vår ägodel -innan staten började rea ut räls och linjer till höger och vänster för att konkurrens skulle göra allt så mycket bättre och inte minst billigare.
Vilken jäkla lögn av staten.

Även om jag tycker om att SJ "bjuder" på frukosten om man åker före kl 9 från Stockholm med tåg mot Östersund. ( Självklart är det en lögn att de bjuder - allt är givetvis inräknat i biljettpriserna.)

Men visst har en sorts charm, en bit reseupplevelse försvunnit.
Det trista är att idag reser man alltid via Sundsvall... å jag saknar mina gamla stationer Krylbo och Ånge m fl...

För ganska länge sedan...

2011-12-26T17:24:00.011+01:00

En av dessa klassiska vyer av Hoverberget.

Denna bild måste vara tagen i början av 1900-talet, innan man höjde tornet på kyrkan i Hoverberg.
Det har nyss varit "höanna" - det slagna gräset har hängts att torka i hässjor.
Blundar jag kan jag nästan känna den där egendomliga, torra doften av gräs som blivit till hö.

Och visst står där en ensam häst på åkern nära huset? Det hus som även var
järnvägsstation i Skanderåsen. Hästen står och tittar nyfiket mot fotografen... en arbetshäst som äntligen fått lite sommarlov - innan vinterns storjobb i timmerskogen tar vid.

Det som var en gång...

2011-12-24T14:31:00.007+01:00

I Östersundsposten hittade jag ovanstående bild - som en hälsning från det Svenstavik som en gång var. Fotot är taget av Sverker Liljefelt, en skolkamrat från BKR; Bergs Kommunala Realskola, och klickar man på markeringen jag gjort så får man läsa lite mer i ÖP - det här är gammal lokalhistoria och fotot väcker minnen.

Granne med bensinstation finns gamla "Siris" - där vi köpte tyg till kjolar och klänningar, band och sytråd, men även underkläder och granne på andra sidan (till vänster) om benstinstationen fanns taxistation.

Mittemot ( ungefär där fotografen stod) låg gamla bron över Svenstaån, som tog oss över till Järnvägsstationen och till Högstorp, där BKR höll hus - innan byggboomen började och Svenstavik förändrades till kommunens centrum och fick en bebyggelse lika trist som de flesta andra kommuntätorter ute i landsbygden i Sverige. Och i och med detta började byarnas förfall. I princip alla byar i kommunen håller på att läggas ner. Nästan all form av lokal service är borta.

Hus står öde ute i byarna och förfaller. Med sorg i hjärtat har jag sett hur många hus, hem till klasskamrater jag hade i folkskolan -står och förfaller. Min generation flyttade söderut. Ett fåtal stannade kvar, några har flyttat tillbaka med en förhoppning att klara av att bo i sin hemby till livets slut. En del av oss andra är sommarbesökare. Men många har klippt av alla band, de känner sig helt utestängda från den hembygd de en gång var en del av.

Vi vandrar runt i minnen och känner sorg i hjärtat över alla tomma butikslokaler.

Vi gör besök i den stora kyrkan som idag enbart samlar själar när det bjuds på mera profana sommarkonserter.

Vi vandrar runt på kyrkogården och klappar på gravstenarna till älskade anhöriga som lämnat jordelivet.

Och vi undrar vart tiden tagit vägen. Så fort det gick med allt. Med all förändring.

Alla dessa kvinnor

2011-12-17T20:42:00.000+01:00

Alla dessa kvinnor... dessa samhällsbärare som på sin fritid utan betalning och med glädje arbetade för det gemensamma i hembyn. De vävde mattor och gardiner, de sydde kläder, broderade och stickade, de lagade mat, bakade bröd och kakor, de kokade kaffe och de ordnade fester i byns ordenshus för att samla in pengar till sådant som behövdes i bygden.

Jag minns när jag var barn att de bland annat vävde en ny vacker matta att lägga i kyrkan framför altaret vid bröllop. Och de tillverkade textilier som idag vårdas som arvegods bland ättlingarna.

Jag känner igen varje ansikte på kortet. Jag minns alla dessa snälla, goda tanter som verkade ha så roligt tillsammans när de ordnade fester och syjuntor och julmarknader. Min egen mor sitter i främsta raden längst till höger. Och min farmor sitter till vänster i andra raden som nummer två.

Jag blir varm om hjärtat när jag ser dem. Alla dessa fina tanter som var en del i min uppväxt.

Bergs kyrka - år 1914

2011-12-17T20:29:00.004+01:00

Foto: Nils Thomasson (1880-1975)

Ett vackert foto som visar en nyplanterad björkallé. Den som fanns alla år jag gick i Bergs folkskola. Men då var det fullvuxna stora björkar och vacker.
Idag är den borttagen... kanske en eftergift till bilarna?

Jag är nyfiken på vilka som står på vägen - en man och en kvinna samt ett barn i en vagn. I min fantasi kan jag låtsas att det är min mormor och morfar med min mor i vagnen. Hon föddes år 1913... så det skulle kunna vara så.

På kortet ser man att det som idag är en del av "gamla" begravningsplatsen norr om kyrkan, inte fanns vid denna tidpunkt, utan man hade gravplatsen söder om kyrkan samt den gamla nere vid sjön med granhäck runt.

Fotografen Nils Thomasson bodde då i Kövra - men flyttade senare upp till Åre. Han var den förste fotografen av sameblod och blev mycket berömd för sina fotografier - dels porträtt och dels dokumentation av det vackra landskapet Jämtland.
Nils Thomasson hade en mycket stor bildsamling, c:a 30.000 bilder, som idag finns hos Jämtlands läns museum.

En mästare

2011-12-06T22:02:00.002+01:00

Bengt-Eric Norlén
Prisad och firad -det kan man läsa om här

Jag kan förstå att det var en fantastisk god stämning med både musik och humor. Jag har ännu skratt i kroppen efter musikkvällen uppe på "jälln" vid HovermoKvarn härom sommaren.
Han är en underhållare som bjuder både på klasssisk musik och folkmusik och historier med knorr. En musiker som skapar glädje hos dem som lyssnar!

Östersund 1902

2011-12-06T17:50:00.002+01:00

Ett vykortsfynd från nätet. Visst är det vackert!
Grand Hotel vid Stortorget... det låter.
Dessa vackra trähus - idag är de borta. Tyvärr.

Storlien anno dazumal

2011-12-06T17:45:00.005+01:00

Två gamla vykort från tiden då Storlien var ett populärt remål för s.k. "luftgäster". Då man lika ofta besökte fjällen sommartid som vintertid. Själv tillhör jag sommarbesökarna när det gäller fjällen.

Den övre bilden visar ett jungfruligt Storlien, ett vykort från början av 1900-talet. Den undre bilden visar den märkliga "Stenen i grönan dal" som ligger vid en urgammal led till Norge.

Det är underbart att vandra de olika lederna och ha ett mål där matsäcken ska ätas. Man förstår att vandringslederna är populära - och människan har lämnat outplånliga spår där de vandrat. På många håll i Jämtlandsfjällen är stigarna urgamla - rester av pilgrimsleder över gränsfjällen till Nidaros.

Dillne Gård

2011-12-06T17:19:00.006+01:00

Dillne Gård i Oviken.
Som ett vykort till min mormor år 1932. Min mors kusin Lydia var gift här, med Kalle J. som ägde gården.
Lydias far var bror till min mormor och familjerna umgicks mycket nära med varandra har jag förstått.

Sommartid bodde familjen i gammelhuset, till höger på bilden - vintertid bodde man i stora vita huset, där jag hade eget sommarrum.

Min mormor var alltså faster till Lydia och var en trogen besökare och likaså min mor i sin ungdom. Och själv hade jag lyckan att som barn tillbringa några sommarveckor där.
Besök som jag än idag minns som dagar med sol, bad och lek.

Det var inte bara lek -utan jag fick även delta i gårdsarbetet och hjälpa till med att dra mjölkkrukor till mjölkpallen vid stora vägen, där de hämtades med bil till mejeriet i Myrviken.
Jag hade även till uppgift att plocka ägg - och det var inte bara i värplådorna utan en del höns brukade lägga ägg utomhus. Så det var som en spännande lek att hitta igen hönsens hemliga värpställen ute i gröngräset.

Jag fick även hjälpa till med att rykta hästarna och rensa i stallet tillsammans med "kusinkusinen" Karl-Erik som jag var så förälskad i - han var ju i princip vuxen - minst tio år äldre än mig. Och han retade mig genom att spela mig små spratt med jämna mellanrum: vassa stenar i skorna, bädda säck i min säng, och lura i mig salt genom att påstå det var strösocker och tvärtom.... att äta löskokt ägg med socker smakar inte så bra....yak.
Men han mutade mig alltid med godis efter sina retsamma hyss. Och han lät mig rida barbacka på en av hästarna på väg till kvällsdoppet nere vid ångbåtsbryggan.
Jag minns att det alltid var sol när jag var i Dillne. Sol och sommar.
Ett av min barndoms smultronställen.

Flygfoto över Dillne gård idag.

Länstidningens kulturpris 2011

2011-11-27T00:51:00.008+01:00

En fiolens mästare: Bengt-Eric Norlén - som jag har glädjen av att få uppleva varje sommar när jag besöker Jämtland och min hembygd.

En musikkväll med Bengt-Eric Norlén och Karl-Ove Mannberg ingår självklart i det kulturutbud som jag tackar ja till. Och aldrig njuter jag så av vacker musik och musikanter som älskar sitt yrke, som när jag tar del av musiklivet som erbjuds under sommartid. Vilka fantastiska kulturförmedlare det finns i min gamla hembygd!
Nu har äntligen Bengt-Eric Norlén tilldelats Länstidningens kulturpris 2011 och en mer värdig mottagare finns nog inte. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag läste om detta:

http://ltz.se/kulturnoje/kultur/1.4137054-antligen-far-bengt-eric-kulturpriset

En stor musiker och ett fint pris.
Jag gratulerar med hela mitt hjärta!

Höstkarneval

2011-11-04T15:25:00.001+01:00

Och sidensvansarna har snart tömt det lokala skafferiet

medan lönnarna skiftar färg

Höst i storstan är som höst ute på landet.

Sommaren gick över i höst...

2011-11-04T15:04:00.001+01:00

... för någon månad sedan - även om vädret i Stockholm har känts mycket "somrigt". Det har till helt nyligen mest varit sol och ljumma vindar.
Så pass att längtan till landsorten har varit stark.

Jag tittat på kortet... tittar ut genom det öppna fönstret, känner doften av sommargräs, björklöv och hör flugsurr och fågelkvitter.

Blundar jag så kan jag nästan tro att jag är uppe i Jämtland, kikar i det gamla uthuset som idag är tomt på djur. Det finns inga småjordbrukare kvar längre.

Byns jord är delad på några få större , för att det ska vara lönsamt.

Kostigarna växer igen, ingen skramlar med mjölkrukor på väg till mjölkpallen vid stora vägen. Nu är det stora tankbilar som samlar in mjölk hos de få som fortfarande har mjölkkor i min gamla hemby. Arbetshästarna är borta - nu är det rid- eller travhästar som gäller. I övrigt går allt med motor. Traktorer, lastare, höpackare som lämnar plastinpackat efter sig på åkrarna.
Vart tog egentligen allt det andra vägen?

Så typiskt jamsk...

2011-08-02T11:53:00.004+02:00

Blåklocka
Den vackra lilla blå blomman som trivs både på ängar, dikeskanter, skogsstigar och i fjällvärlden.

"Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet."

Ur Blomsterkort av Harry Martinson (Det enkla och det svåra, 1939)

En mästare

2011-08-02T11:29:00.005+02:00

En mästare, en utöver det vanliga.

http://ltz.se/kulturnoje/recensioner/1.3752986-lysande-one-man-show-av-en-virtuos-pa-fiol-violin

"Det är en briljant och suveränt varierad konsert. En pedagogiskt lysande föreställning.
En mästerlig ”one man show” med högt underhållningsvärde."

Bengt-Erik Norlén kan detta med att hypnotisera med fiolen som medel. Har man lyssnat på honom så inser man att den mannen har nog allt.

Klassisk musik, folkmusik, dansmusik, schlagers -allt trollar han fram ur sin magiska fiol...och att han spelar på varianter av fioler och som lyssnare så bara njuter man.

Nu i sommar, hade jag glädjen att åter få uppleva en konsert den 12 juli i Bergs Kyrka med

Bengt-Erik Norlén och Karl-Ove Mannberg, Moshe-Ben-Dor på viola, John Ehde på violoncell samt Terés Löf på piano. Det blev en vidunderligt vacker kväll i musikens tecken med stycken av Mozart, Kodály, Jacob och Dvorák.

Och åter kände jag hur välsignade jämtlänningarna är som bjuds på så fin kultur på ett så enkelt sätt: kulturen kommer till dem, den reser runt i landskapet och sprider glädje och tillgängligheten är ofta så enkel: man går till sin sockenkyrka - där bjuds på musik i sommarkväll.

Jag hoppas att alla jämtar inser hur priviligerade de är och att de visar sin uppskattning genom att tacka ja till det vackra som erbjuds - oftast till en otroligt billig penning.

Så här vacker är vyn på väg från Botåsen...

2011-07-20T00:12:00.000+02:00

Alla dessa smultronställen är som vykort...

Och så alla dessa vackra fönster....

2011-07-19T16:15:00.001+02:00

Alla från den gamla hembygdsgården i Oviken.

Ljuset, stillheten, tystnaden och lugnet - precis det vi idag längtar efter och söker. De finns i dessa gamla hus och att vila en stund här, ta en kopp kaffe - kanske en våffla - som ska vara välgräddad - är något att längta efter.

Tyvärr måste jag klaga på de halvstekta våfflorna som var helt kladdiga inuti. Det finns bättre sätt att grädda dem på: ordentligt och med riktigt grädde i smeten så får man även frasvåfflor.

Som vi vill ha. Som vi betalar dyrt för.

Jag vill ha valuta för pengarna och inte något halvdant. Så där hoppas jag på bättring till nästa gång jag kommer på besök.

Även Oviken ligger nära mitt hjärta...

2011-07-18T16:11:00.002+02:00

Och speciell den gamla kyrkan med sin speciella atmosfär.
När jag går in i denna kyrka upplever jag att den gamla religionen omfamnar mig och jag ser allt arbete man en gång använde för att dekorera kyrkan till den allsmäktige gudens ära.
Det är rörande och det är djupt mänskligt.

Och det känns så bra att man restaurerat den gamla byggnaden med varsam hand, gamla väggmålningar är som urgamla vykort från en föreställningsvärd vi idag har lite svårt att förstå. Men detta är våra förfäders bildspråk- de som gick före oss "visste" hur det skulle se ut.

Besök på Bergs Hembygdsgård

2011-07-18T15:58:00.002+02:00

Entren till den gamla Mostugan, en s.k. parstuga - ett hus från en gård som en del av min släkt kommer ifrån-den grenen som är av Mo-folket.

Det känns högtidligt att titta in i den gamla stugan som numera enbart är museum.

Idag serveras kultur med kaffe och kakor samt bakas tunnbröd i det nyare huset som rymmer mer folk och som är modernare. Det är här man träffar barndomsvänner, skolkamrater och sommarhemvändare.

I en stor gammal loge finns även en loppmarknad - med en hel del fynd men -tyvärr, även en massa skräp. Men så är det väl överallt i Sverige; det poppar upp sommarcaféer och loppisar i varenda buske...

Kultur på längden och på tvären

2011-07-18T15:35:00.007+02:00

Kultur på hög nivå bjöd Carl-Göran Ekerwald på den 7 juli i Bällsta; jag har berättat om den oförglömliga kvällen här

Mästarnas möte... violinisterna Karl-Ove Mannberg och Bengt-Eric Norlén.

Det är inte alla musiker som får specialskrivna sonater tillägnade sig. Men violinisten Bengt-Eric Norlén tillhör den exklusiva skaran- en liten bit att lyssna på finns här - från när sonaten övades in.

Hembygdens söner Karl-Ove Mannberg och Bengt-Eric Norlén på violin tillsammans med Moshe Ben Dor viola, John Ehde cello och Terés Löf piano spelade i både Ovikens nya kyrka och i Bergs kyrka under de dagar jag var på mitt årliga Jämtlandsbesök. Och efter att ha fått möjlighet att njuta av dessa musikanter, så njöt jag än mera av landskapet med sina berg, sjöar, skogar och fjäll.

Jag hittade en artikel i Lt från musikkvällen i Oviken. Själv så upplevde jag allt det vackra i Bergs kyrka.

Klicka på bilderna för större storlek!

Det vackra landet...

2011-06-29T17:19:00.002+02:00

Lägger upp de här favoritbilderna igen... bara för att lätta på min egen längtan upp till det vackra landet, det vackraste. Jämtland.

Om en vecka sitter jag på tåget och njuter av resan, ser fram mot att stiga av tåget i Östersund och då mötas av min kära vän Maggi som hämtar mig för fortsatt resa till Hoverberg- den vidunderligt vackra byn med berget som mittpunkt.

DÅ är det sommar...

Älskade, älskade Allan

2011-04-18T17:28:00.004+02:00

Allan Edwall (1924-1997) Den finaste och underbaraste. Humor och allvar i en skön förening. Han var ett geni på scen och som publik kände man hur äkta han var i sina roller.
Jag blev bekant med Allan via teatern. Både på Stadsteatern och sedan hans egen Teater Brunnsgatan 4. På Stadsteatern spelade han en gång häst i en uppsättning - och han var suverän. Han var en häst! Jag minns hur glad han blev när jag berättade om den upplevelsen, och sa förtjust- ja, jag har anlag för att gnägga...
En gång bjöd han mig tillsammans med min teaterchef och några kollegor att vara testpublik på Brunnsgatan 4. Han satte upp grekiska klassiker och spelade med enbart en vit ansiktsmask på en pinne, som markerade när han bytte roll. Aldrig någonsin hade jag sett något liknande - Allan var suverän. Ensam på scen -och det var teater av yppersta världsklass.
Efteråt pratade vi om hans framförande och han bjöd på ett glas porlande och det var så intressant att lyssna på honom. Han hörde plötsligt att jag hade ett jamskt idiom och jag berättade att jag var född och växt upp i Jämtland. Då sken han som en sol och gav mig en bamsekram för en "jamtståscha" det var något speciellt...
Sedan fick jag en varm hälsning var gång jag besökte hans teater. Det kändes så fint- vi kom ju båda från republiken...
Och så alla dessa visor, egna och andras, som han sjöng. Att uppleva honom sjunga till exempel den här "Jamtsnoan" med glimten i ögat, är suveränt. - Han äger scenen även här. Han var verkligen en härlig jamtgubbe.
Tack och lov att han spelade in det mesta och vilken tur att även en del av hans uppträdanden finns som film. Den gode mannen som var både Emils pappa och Skalle-Per samtidigt som han var både Carlsson och Montanus i Strindbergsfilmerna.
En artist och skådespelare ut i fingerspetsarna.
Han är saknad.

Tiden går...

2011-04-18T17:06:00.001+02:00

Oj då - senaste inlägg gjorde jag när det var vinter...sedan gick jag tydligen i ide.
Nu är det vår och snart syns häggens knoppar (se fotot) Jag gjorde en runda i mitt bostadsområde häromdagen tillsammans med min kamera.
Häggarna i närheten av Svandammsparken har börjat förbereda sig nära vår lilla lokala "Monet"-bro.

Och om någon månad eller så gissar jag att häggen hemma i min hembygd sprider dofter över nejden. Jag minns att det växte en jättestor hägg alldeles i närheten av gamla distriktsläkarmottagningen i Hoverberg, där vi ungar plockade kvistar med knopp och tog in och sedan njöt vi av blommorna tills de snöade på köksbordet.

Fäbodliv... i buan

2011-01-28T18:23:00.003+01:00

Och det fanns även plats för lite romantik när helgen kom. Under veckorna då var det fullt upp med det vanliga fäbodsarbetet. Man måste hålla reda på korna så de kom hem till mjölkningen, ta vara på mjölken - separera grädden, kärna smör, koka messmör, ysta buost och längta till lördagskvällen då kärestan kom på besök över helgen.

I buan...

2011-01-28T18:15:00.002+01:00

Det är min mor som pysslar om både kor och kalvar... det var ju inte bara egna kossor utan de kom från många olika gårdar - det gällde att bli kompis med dem. Så de visste vart de hörde hemma och vilka som var mjölkerskor.

På väg till buan

2011-01-28T17:56:00.005+01:00

På väg till buan någon gång i mitten av 1930-talet. Jag tror det är Mobuan i Berg som kossorna ska till och bland butöserna finns tösen som en dag kommer att bli min mor. Det var nog vanligt att många av de unga kvinnor och ungdomar ute i byarna fick sommarjobba i buan på den tiden.

Det är gamla minifoton, en sorts provkarta, som fanns bland efterlämnade foton efter min mor. Tyvärr är ju en hel del både repade och missfärgade så allt kan jag inte lägga ut.

Men en del går ju att titta på och tänka på hur det var för drygt sjuttio år sedan. Då var det självklart att korna skulle på sommarbete och att man passade på att kärna smör, göra ost och njuta av livet nära naturen. Och emellanåt fick man besök av kompisar, pojkvänner och anhöriga och då var det fest i sommarnatten.

-Ett helt nytt år...

2011-01-01T09:49:00.001+01:00

Jag börjar 2011 med ett mycket gammalt kort. Från tiden då man handkolorerade svart/vita vykort så de skulle se mer verkliga ut. Just det här tycker jag är charmigt - nästan som en gammal oljemålning i naivistisk stil.

Sommarlängtan

2010-12-30T20:25:00.000+01:00

Frösö kyrka, med Storsjön och Oviksfjällen... det är magiskt. Jag får sommarlängtan när jag tittar på detta kort; såååå vackert där är sommartid.
Men nu är det midvinter och strax årsbyte.
2011 blir ett gott nytt år! Absolut.

50-tals charm

2010-12-30T20:19:00.000+01:00

Åsarna finns också i mitt hjärta efter det dryga år jag bodde i skidbyn, guldbyn, i min ungdom. De här vykorten är från 1950-talet så idag ser det lite annorlunda ut- med nya hus så miljön ser lute annorlunda ut.
Den översta bilden måste vara från tidigt 50-tal eftersom där ser ut att finnas en "aktiv" mjölkpall.... undrar när den försvann? Ser charmigt ut. Och idag är allt så förändrat. Det är nog bara skidåkarna som håller byn levande... tyvärr.

Så var det jul igen

2010-12-24T00:41:00.000+01:00

Och alla önskas en God jamsk Jul med lutfisk, kokt skinka, älgköttbullar, dopp-i-gryta , kokt potatis, morötter, gröna ärter, apotekets senap och en klick rödvinbärsgelé samt hembakat bröd. Glöm inte smöret och bu-osten.
Tänd några tomtebloss!
Och fira lagomt och fira nostalgiskt- det var ganska så billigt... men det var JUL.

Avdelning reklam för vatten i fjällterräng

2010-12-22T20:12:00.003+01:00

Ristafallet

Storfallet, Oviksfjällen

Alla dessa vackra, sköna vatten. Flytande, forsande, fallande.

Ristafallet i Hålland, västra Jämtland är 50 meter bred och har en fallhöjd på 14 meter och är en av de vackraste som Indalsälven bjuder på. Ett vackert friluftsområde där jag har rastat många gånger på väg upp till Åre och Storlien.

Storfallet - finns det nog många av i vårt land och som även är större än Storfallet, nära Höglekardalen i Oviksfjällen - det låter större än vad det är. Men slingrar sig spännande mellan klipporna. Där finns en trätrappa att klättra upp i och njuta av vattenstänket.

Ännu ett sommarminne

2010-12-21T10:22:00.002+01:00

Mjölke, rallarros, rävrumpa, rävsvans, mjölkört, skogsbloss, brudfackla, duntrav, kropp, praktduna, ålmåcke, almecke, almycka, abragärest, bränngräs, im-ört, duntrav, getstabb, himmelgräs, imjölke, illermjölke, kalvrumpa, mjölkgräs, kropp, råmjölksgräs, rävsvans, ållenmärke, älgerams, duna...

Kärt barn har många namn.

För mig heter blomman rallarros, även om många i min hemby kallade den rävrompa.
Jag glömmer aldrig den vackert rödrosaskimrande järnvägsvallen vid Skanderåsen uppe i Jämtland, när rallarrosen blommade.

Så vackert!

Längtans bröd

2010-12-21T10:07:00.005+01:00

Nybakat tunnbröd. På en bild från Jamtli med en gammal brödkorg från Ytterberg, nära Sveg. Och jag tänker på smaken - den där speciella av mjöl; vete-råg-kornmjöl när brödet är nygräddat. Så gott att äta precis som det är. Eller med smör på. Kanske med messmör eller ost.

Som barn var det en gudomlig gåva att få en mjukt nygräddad brödkaka av "bakstra" dvs den som bakade och/eller gräddade brödet. Oftast var de två i jobbet. En som delade upp degen i bitar och sedan kavlade ut brödkakan på mjölat bakbord för att avsluta med kruskaveln så att brödet fick mönster.

Så tog grädderskan vid, sopade av mjöl, rullade upp med en bakpinne och upp på brödplattan (?)* för att snabbt föras in i den öppna bakugnen. Och gräddningen gick fort, och efter några snurrar i ugnen så var brödet klart. Ut på bakgaller och eventuella sotflagpor från elden sopades av.

Och där stod vi barn med stora ögon och öppna munnar - å vad vi längtade efter att få göra en stut. Brödet var varmt, smöret smälte och rann över fingrarna, över hakan när gudarnas bröd blev avsmakat och godkänt. Vilken lycka!

* vad heter den bakplattan nu igen? Svar: bakspade - Tack Kat.!

Sommarminne

2010-12-21T09:43:00.001+01:00

Vinbärsbusken vid ladan som ligget nära vägen som går mellan Bydalen och Hallen.
En fröjd för både öga och gom. Och de här är mycket stora bär - som fick mig att tänka på vinodling. Så goda att äta direkt från busken.
Naturens gåva till människan.

Alla dessa kvinnor

2010-12-20T11:36:00.001+01:00

Min mormor, i glasögon, mitt på bilden och så hennes syster till höger om henne i mörkt randigt. Och alla dessa kvinnor som fanns runt henne (släkt och nära vänner)
Den lilla flickan i vit klänning längst fram är min mor, och till höger om henne (2:a rad) i randig klänning och vit krage med rosett och nät över håret är mors syster. Min älskade moster som sjöng så gudomligt vackert. Moster som var lärare.
Min mor var sladdbarn och åldersskillnaden var stor. Kortet är från mitten av 1920-talet. Det finns även en gosse med bland kvinnorna - vem är han?
Alla på kortet tillhör en svunnen tid.

Peppisar som förr i världen?

2010-12-17T19:05:00.001+01:00

I Esplunda arkiv på Riksarkivet ingår grevinnan Lovisa Ulrika Mörners arkiv. Hon föddes Horn och levde mellan åren 1751-1823. År 1772 gifte sig hon sig med hovmarskalk Carl Gabriel Mörner (1737-1828), som 1801 invaldes i Vetenskapsakademin för sina insatser som lanthushållare. Efter arv och köp bodde paret från 1776 på godset Björksund i Tystberga socken i Södermanland.

I grevinnan Mörners arkiv finns 3 volymer med handlingar som belyser en högadlig kvinnas vardag under denna tid. Här hittar man bland annat brev, dagboksanteckningar, recept, verser och religiösa anteckningar. Recept finns för färgning, limberedning och matlagning, men även mot sjukdomar. Här är ett ett recept för pepparkaksbak. Kökspersonalen fick nog vispa ordentligt med det receptet. (Se transkription nedan)

Originaldokumentet finns i Esplunda arkiv, Grevinnan Lovisa Ulrika Mörners arkiv, volym 117.

Transkription

"Beskrifning på pepparkakor
Til et stop honing tages 25 ägg wilka wispas 1 timma. Medan det sker kokas honingen och skummas wäl, och står sedan tils han blir wäl kall. När han då är wäl skumad lägges krydderna uti som består uti mycket Canel, Cardemummor, pommerans skal, hälst syltade men annars torra, Sucat, och skållade mandlar. Är honingen då wäl kall slås den uti de wispade äggen, som sedermera wispas en timma. Dertil röres 4 skålpund gott wettemiöl, med en förläggar sked sakta ofwan uppå. Til slut giör man låder af Cardus papper som smörjes med smör, och slås half fulla af degen. Sättes sedan uti en lagom warm ungn med tegelstenar emot låderna.
NB är miölet så gott som på Boseholm tages något mindre.
Detta kan och giöras af et halft stop honing."

stop = ca 1,3 literskålpund = ca 0,425 kg
karduspapper = ett enklare, grovt, gulbrunt omslagspapper
¤
Jag har inte testat... jag tror inte jag orkar vispa 25 (!) ägg ... i en hel timma tillsammans med kall honung...huvva.

Da Capo

2010-12-16T08:54:00.000+01:00

Jag har visat det här kortet tidigare.
Men visar det än en gång. Bara för att det är vackert, spännande och visar något som det var en gång. Ett bröllopsfölje i Berg med högtidsklädda människor och en speleman i täten. Vilka är människorna? Vad heter brudparet som sitter i första ekipaget? Vem är spelemannen? Känner inte någon igen huset -det ligger/låg vid foten av Hoverberget.
Jag känner stor nyfikenhet.
Vem vet, kanske några av mina förfäder finns med på kortet.

Gamla vyer från byar

2010-12-16T08:15:00.000+01:00

Föllinge... vad vet jag egentligen om Föllinge? Ingenting. Minns bara att det fanns en duktig skidåkare som var från Föllinge -han hette Persson i efternamn.

Håsjö kyrka byggdes i slutet av 1600-talet. Jag har läst på. Vet också att mannen somn grundade Skansen ville ha den vackra klockstapeln - men fick nöja sig med att det byggdes en kopia. Den klockstapeln står på Skansen idag och är ett populärt objekt för fotograferande besökare. Hm- de borde besöka Håsjö istället. Där är det mycket vackrare!

"Utrikes i Hammerdal" är ett gammalt uttryck i Jämtland. Jag hoppas att någon kan berätta hur det uttrycket kommit till och vad det betyder. Är det något gammalt tro? Eller upplevdes det som att åka utrikes om man lämnade centrala Jämtland för ett besök i Hammerdal? Var deras dialekt annorlunda -eller deras livsstil?

Jamtarnas vapen

2010-12-15T11:33:00.001+01:00

Här syns en annan äldre variant på jämtarnas vapen.

Visst ser det lustigt ut: en ståtlig ren som blir angripen av en räv medan en svart kråka har landat på renens rygg. Tydligen är det inte lätt att avbilda verkligheten...

År 1694

2010-12-15T11:14:00.001+01:00

En av de äldsta avbildningarna av Jamtarnas vapen på en gammal Gästgiveriskylt från Böle by i Rätan. Skylten finns idag på museet i Östersund.
Här skrivs landskapet som Jempteland. En annan äldre skrivning är Jamtland. Vapnet finns även avbildat på sigill som användes för att stadfästa skrivelser och kungörelser till allmogen. Jag har sett bilder av äldre varianter där älgen mera liknar en ren. Det är tydligen hornen som varit problem för avbildarna.

Gästgiverier fanns utefter resvägarna så att man kunde byta trötta hästar mot utvilade och fortsätta sin resa, eller ta en natts rast, få en bit mat och en säng att sova i.

Huset där rötterna finns...

2010-12-14T23:02:00.000+01:00

Typiskt jamskt. Så här ser huvudbyggnaden på en gammal jamsk gård ut. Stort, med många rum samt med många fönster. En rejäl skillnad mot de låga gamla parhusen som var böndernas bostadshus innan man började slå på stort. Skog fanns ju och nästan varje by hade ett litet sågverk. Ett stor hus var ju något att visa upp och vara stolt över.

Själv har jag minnen från min tidigaste barndom av en födelsedagsbal i ett sådant här hus som släkten på min mors sida hade rötterna i. Min moster fyllde 50 år och dansen tråddes i ett jättestort rum på andra våningen och golvplankorna gungade under fötterna på alla som dansade. Även vi barn dansade med och jag minns hur förtjust jag blev i en några år äldre pojke som hette Robin. Han var duktig på att dansa och snurrade några varv med mig på golvet. Mer behövdes inte...

Skönheten i vardagen

2010-12-14T22:37:00.003+01:00

Jämtlandsskåpen med sina vackra dekorerade dörrar är både kända och berömda. Inte minst genom Antikrundan på SVT. Där sakkunniga har lyft fram dem och lovordat. Det finns ju många varianter - både "vanliga" skåp samt hörnskåp - ofta målade i blått och gärna med blomstermotiv på dörrarna.

Själv har jag ett litet hörnskåp i en ljuvligt blå färg som några trevliga killar på en verkstad gjorde som en del av rehabiliteringsarbete via min arbetsplats inom Stockholms stad. Jag var där på studiebesök för att lära mig hur arbetsplatsen var uppbyggd för att kunna slussa klienter rätt. Då fick jag ett litet jamtskåp av en klient när han hörde jag hade mina rötter i republiken. Jag hade nämligen direkt känt igen skåpet som var tänkt att ingå i ett leksaks-möblemang för dockskåp.

Den här bilden är ett vykort som min kära syster delar med sig av. TACK säger jag.

Pau ein slags jamska

2010-12-13T20:37:00.001+01:00

De e odiske å osope
å fullt oppau bolan
Pinnan å bejna
ha dötte ta stolan
Brua e snöu
- de tiin ta te våra
Å allt je ske jära
de jär je i måra

(okänd författare)

Lyckoklöver

2010-12-09T14:33:00.002+01:00

Tänk att på en och samma dag, på samma äng, vid samma promenad, hittade jag dessa tre fyrklövrar uppe i Hoverberg. Vid förra sommarens besök. Så självklart plockade jag dem, pressade dem för att ha kvar som talisman.
Här ligger de i en bok där min syster har skrivit om Tull och smuggling i 1800-talets Jämtland: "Skogarnas wilda innevånare".
Artikeln finns att läsa i Riksarkivets årsbok 1993: Källor till den svenska historien. Det är en mycket intressant läsning - jamtarna hade svårt att underordna sig lagar och regler som storSverige la på dem. De var vana vid att färdas fritt över "gränsen". Men jämtarna var sluga och hittade sätt att undvika svensklagarna genom att ta till gamla handelsvägar som var farbara - för dem som kände till dem. Dit lagens långa arm hade svårt att hitta.

Brrr- så kallt....

2010-12-01T22:44:00.000+01:00

Frösö kyrka i vinterskrud.
Det är inte precis den sommarkyrka som Pettersson-Berger skrev så vackert om. Här känner man hur bister en snörik vinter kan vara. Men även vacker och skön för alla som älskar vintersport. Tänk att ta en lång skidtur ute på Frejas ö - kanske ta en runda ut på Storsjöisen och besöka de andra vackra öarna.

Sveriges vackraste by...?

2010-12-01T22:32:00.000+01:00

Klövsjö. Så här såg byn ut för hundra år sedan. En liten bondby uppe i fjällen med kyrkan mitt i byn. Ser riktigt spännande ut... även om det är svårt för mig att känna igen gårdarna. Vet ju bara hur fint det är idag -sommartid- när man kommer åkande på vägen ner mot byn. Då är det vackert, nästan lika vackert som i min älsklingsby Hoverberg!

James Dean i mitt hjärta

2010-11-29T14:17:00.006+01:00

Den stora idolen -som inte fanns. Så snopet.
Vi satt där i gamla ordenshuset i Hoverberg och såg en film som helt skulle vända upp och ned på det mesta. Jag minns inte om det var Ung Rebell (Rebel without a cause) eller Öster om Eden (East of Eden) vi såg- men den skådespelaren tog vi direkt till våra hjärtan. Han var något som vi kände var så äkta och som vi kunde känna igen oss lite i.

Chocken kom direkt - när vi läste att skådespelaren var död sedan många år - han hade kört ihjäl sig - redan innan någon av hans filmer ens hade haft premiär. Han gjorde bara tre; den tredje heter Jätten (The Giant) Så snopet, så trist, så sorgligt, snyftade vi och klippte bilder ur tidningarna på den sköne killen.
James Dean - forever young - säger vi idag och kan trösta oss med att han slapp injicera botox, klippa bort hud för att förbli vacker. Han är och förblir en ung rebell.

Jag tog med min dotter på James Dean-festival här i Stockholm när hon var i tonåren. Vi såg alla tre filmerna och dottern blev lika berörd som jag blev en gång i mina yngre tonår. Utstrålningen måste vara tidlös.

James Dean 1931-1955 - Den stora bilden, som jag fotograferar mig själv framför i spegeln, är en julklapp från ett av mina barn, som visste att James Dean, vid sidan av Elvis, var min ungdoms store idol.

Galhammarudden i våra hjärtan

2010-11-29T13:55:00.004+01:00

Hit gick vi. Här spelade Berg IK sina hemmamatcher, på den tiden det fanns ett fotbollslag värd namnet. Vem minns inte Hoversjö, Högström, "Cuba", bröderna Seger, Mannberg, Årald m fl m fl. De killarna var våra lokala idoler och vi gick även på träningsmatcherna.

Och hit kom idrottsidoler -både kända och okända, och tävlade i olika grenar. Själv minns jag särskilt Birger Asplund som både demonstrerade teknik och kastade slägga - han var så trevlig och glad.
Men Galhammarudden var även nöjets centrum. Där dansade vi somrarna igenom i vår ungdom och här knöts många kärleksband medan världsstjärnor spelade upp till dans.

Som barn gick jag och många med mig på simkurs här och lärde oss simma, och tog "grodan" - efter en vecka kunde vi i princip hålla oss flytande. Men starkaste minnet är de kliande utslag vi ungar fick... det var något i vattnet. Minns att någon sa att där rinner ju skitvattnet från omgivande gårdar ut och det fanns en äckligt doft bland vassen som växte frodigt där en liten å rann ut i viken.

Jag återvände snart till badstället nedanför farfars gård - om än stenigt på standen, där fick vi i alla fall inga röda prickar på kroppen.

Uppe på toppen

2010-11-29T13:17:00.002+01:00

Åreskutans topp har varit målet för många fjällturister i över 100 år... och att det sågs som något speciellt för "luftgästerna" att nå toppen - det kan man läsa om i gamla dagböcker. Som i denna från år 1891. Som funnits uppe i toppstugan en gång - idag så förvaras den på Riksarkivet.

Jag slås av alla dessa vackra handstilar!

Storlien

2010-11-26T11:38:00.001+01:00

Centrum. Järnvägsstationen. Det övre kortet är från tidigt 1900-tal. Det undre ligger lite närmare i tiden. Även om det är lite annorlunda idag med nybyggnationer och ombyggnationer. Men jag känner igen mig.

Här bodde far. Efter att han och mor separerat. Fars hus ligger strax efter stationshuset. Här bodde han med sin norska kone og det var morsomt att besöka dem. Det blev alltid sommarbesök eftersom hela familjen tyckte om att vandra i fjällen, fiska i fjällsjöarna och leka turist nere i Trondheim. Världens godaste glass finns i Norge! Absolut.

Republikens gräns

2010-11-26T11:24:00.002+01:00

Gränsen till broderlandet. Jag har vandrat på båda ställena som visas på de gamla vykorten. I bägge riktningarna.

En gång flyttade vi en liten groda från Sverige till Norge. Den hoppade på stigen framför oss efter Skurdalssjön mot Skurdalshöjden och passet över till Norge. Så vi antog att den ville till broderlandet... Den såg ut att trivas.
Stenfjället besteg vi från andra sidan - jag minns att det var brant och jag glömde min orangea regnrock på ett ställe där vi rastade. Med "vi" menar jag min ex. och mina barn.

Bergvik den 30.8.1901

2010-11-21T16:26:00.006+01:00

Stort tack för brefvkorten till den 7:e och nu från Visby. Du måste haft en rolig sommar med mycket friluftslif, vi ha haft så mycket främmande så vi ha mest varit hemma här på vårt kära Bergvik, som du ser här på bredvid. Nu är också Maria i Uppsala så du träffar henne väl snart och får höra mera om hennes sommar. Det var allt mycket roligt att få komma nedåt landet något mer snart, får se hur det går. Hälsa Märta och Bengt då du skrifver. Din gamla vän ~~~ (?) Gerda Wallmark

Familjen Wallmark i Berg, Z; bestod av:

Erhard Anton Wallmark född 1842 i Piteå, inspektör
Hustru: Sofia Charlotta Engholm född 1845 i Bolstad, Elfsborgs län
Deras barn:
Maria 1878, Gerda Sofia 1880, Antonia 1883, Barbro Beata 1886 -alla födda i Bergs socken samt fosterdottern:
Kristina Charlotta Engholm född 1869 i Grimstad, Elfsborgs län.
..................................................................................
Ett fantastisk fynd från internet- Gården Bergvik som jag bodde granne med när jag växte upp i Hoverberg. Informationen om familjen Wallmark hade jag tidigare lämnat under fotofynd på Rötter-sidan. Och Gerda, som skriver, är väl 21 år gammal här.

När jag var mycket liten bodde där en gammal man som hette Fladvad. Jag minns att han hade en hushållerska som även skötte om farbror Fladvads två jakthundar: en vit och en röd, de var silkeshåriga och mycket vackra. Ibland var där släkt på besök och vi fick en extra lekkamrat en sommar som hette Birgitta, vi lekte både inomhus i det stora spännande huset och ute i parken - där bland annat en dubbel grannhäck fanns som vi trollvandrade genom med skräckblandad förtjusning. Den syns på bilden ovan ganska nyplanterad och en kvinna står vid ena ändan av den. Kanske är det Gerda?

När Fladvad han dog, stod det stora vita huset tomt en tid innan läraren och författaren Carl Göran Ekerwald flyttade in med sin familj. Här satt han och skrev på sina första böcker om "Kumminåkern" och förevigade en tid som jag kan känna igen. Och hans jobb som lärare skapade många nyfikna och kunskapsälskande - hans betydelse var stor för de flesta av eleverna på realskolan.

I det mindre huset till vänster på bilden bodde de som skötte jordbruket och skogen.
När jag växte upp hette familjen Dahlänger. Fru Dahlänger var född och uppväxt här i Stockholm, men reste på pensionatsemester till Jämtland när hon var ung och där mötte hon kärleken: min granne - som var bonde och lokalredaktör på ÖP och som hade seglat på de sju haven i sin unga år. Hon var en mycket spännande kvinna, pratade stockholmska och bakade världens godaste mjuka pepparkaka med lingon i. Jag och mina syskon älskade kakan som hon ofta bjöd på och jag älskade att höra henne berätta om sitt liv i Stockholm.

Makarna Dahlänger fick en dotter, som blev polis. De hade många djur; hästar, kor, höns och kalkoner - en mycket ovanlig gårdsfågel då. Och den mest underbara björkallé ledde upp till gården från stora landsvägen.
Och på deras ägor nere vid sjön bjöds det varje sommar på Cirkus! Det var helt fantastiskt underbart med artister och djur och spännande människor från andra länder.
Och i hemlighet övade vi ungar på cirkuskonster i en stor lada som låg på "cirkusängen".
Vi visste i flera år vad vi skulle bli som vuxna: cirkusartister...

Idag är de underbara grannarna döda och idag är det nya ägare till stora huset: dottern, som blev polis, bor sedan många år där med sin familj. Jag brukar träffa henne när jag besöker min gamla hemby - det känns fint att någon ur min uppväxt finns kvar.

Tid för ved

2010-11-07T12:08:00.003+01:00

När jag var barn så var det just vid den här tiden dags att plocka in den kluvna veden och förvara så mycket som möjligt i källaren. Det var mest kluven björkved men även tall och gran. Famn på famn bars veden av oss ungar och staplades nogsamt mot väggarna i pannrummet.

Kortare vedbitar staplades för sig - de var huggna för köksspisen. Den längre var för värmepannan, där både ved och även kol användes för att värme hus och vatten. Men de längre användes även för den öppna spisen, där de restes mot murväggen och blev till en god brasa som brann både villigt och ekonomiskt. På glöden kunde vi ibland steka äpplen - med en blandning av socker och kanel, var det en älskad efterätt. Nästan som godis.

Ny design

2010-10-30T10:55:00.002+02:00

Puh- vilket äventyr att göra om bloggen.

Har ännu inte kommit på hur jag ska få större datumformat.

Fast det är väl en petitess.

Jag är nöjd över att jag inte tappade bort innehållet...

Viktigast var att form, färg stämmer med min idé.

Vykortshälsningar från hundra år sedan...

2010-10-29T14:23:00.009+02:00

Ett vykort skrivit från Vestnor/Västnor i Oviken. En familj med häst och vagn på den smala gamla vägen upp mot Persåsen från Kövra. Det är den kände samiske fotografen Nils Thomasson - som var född och bosatt i Kövra, som var fotograf. Han flyttade så småningom till Åre och öppnade fotoatelje där.

På kortet står skrivet:
Snälla Olava. Hjärtligt tack för vy. Undrar hur du mår? Maria hälsar dig att du ska skrifva svar och tala om hur du mår. Märta Broddesson är hos oss de här dagarna, hon och Bergqvist hälsa dig! Vi mår alla bra. Hälsningar från oss alla! Sänd svar!
beder Gustafva

I överkant: Vestnor den 14 juni 03
I underkant: Bergqvist har skrifvit adressen

En välbekant vy jag kunde fastställa direkt när jag såg kortet. Vägen mot Östersund, med avtagsväg ner mot Skanderåsens järnvägsstation. Det är därför det står "Norra stambanan" under bilden. Och bakom kan man se lite av Hoverberget på andra sidan vid viken av Storsjön.
Och Svensta var det gamla namnet, det som skulle ändras till Svenstavik. Jag har skrivit om det under ett tidigare kort jag lagt in -samt i den kommentaren som bloggvännen Lena skrivit. Lena som även har rötter i jämtmyllan.

Skrivet på kortet:
Många hälsningar från en vän väl känd men dock ej nämnd
/Ett/ Hjärtligt tack för ditt längesedan bekomna brev

1930-tal

2010-10-27T10:56:00.000+02:00

Den klassiska vyn, Hoverberget från Skanderåsen.
Här tidigt 1930-tal.
Det övre kortet är en vacker vintervy - den undre kan vara försommarbild eller tidig höst. Höskörden är i alla fall inte på tapeten och träden till höger nere vid sjökanten är utan löv...
Det ser lite märkligt ut med alla luftledningar som syns på vinterkortet - är det så att fotografen stått "fel" för att få med hela berget och därmed även alla ledningar som tidigare fanns i byarna - för el och telefon... eller har något gått lite snett i framkallningen av kortet?

År 1906

2010-10-27T10:41:00.001+02:00

Den 1 juli år 1906, reste "John" med sällskap med tåg. Eftersom han använder ett vykort över Nälden - kanske han kom därifrån? Han skriver till sin syster:

Kära Syster! Nu äro vi på tåget å far hemåt. Vädret fortfarande regnigt. Hjärtligt tack för pengarna (60:-) som kom idag. Väldigt glad att få komma hem till Eder. John

En hälsning hundra år tillbaka i tiden - ett vykort till en hjälpsam syster. Kanske var det pengar till bland annat tågbiljetten denna John hade fått. Han har längtat hem - det förstår jag eftersom han strukit under ordet som stärker hur glad han är. Det gjorde nog inte så mycket att det regnade... han var på väg hem.
/Vykortet är ett fynd på en säljsida på Internet./

Svenstavik

2010-10-22T15:37:00.015+02:00

Bilden är ett "lån" från Fjällfotografen. Tack!

Centralorten i Bergs kommun i Jämtland heter Svenstavik. Från början hette orten Svensta men namnet ändrades när järnvägen kom till byn. Det fanns visst ett Svensta som liksom hade första tjing på namnet.
Trots alla besök däruppe har jag inte ett enda aktuellt fotografi av Svenstavik. Har bara några gamla vykort som jag tidigare lagt ut på bloggen.
Så jag lånade ovanstående bild.
Söker man bilder + Svenstavik på internet- ja då finns det till 99% bilder på hundar... Jag förstår inte varför hundutställningbilder ska vara det enda som sätter Svenstavik på internetkartan? Denna gamla järnvägsknut som idag är kommunens centrum.

Orten som författaren Carl-Göran Ekerwald gjorde odödlig med "Kumminåkern" och som gav inspiration till Ekerwalds första böcker.
Ekerwald var min granne i Hoverberg och även min älskade lärare i skolan. Han var den som stoppade böcker av värde i mina händer på skolbibliotelet och fick mig att hitta författare som sedan blev viktiga för mig. Både Thoreau och Tranströmer är Ekerwalds verk när det gäller min läsutveckling.

Trots alla år som Ekerwald bodde i Hoverberg och arbetade som både lärare och rektor i Svenstavik- så verkar det som om kommunen inte klarar av att hylla honom och skapa något som samlar? Det är märkligt - jag är övertygad om att Ekerwald är den lärare som mest inspirerade och utmanade sina elever till att vidarutbilda sig och hitta sin plats i livet. Han var den som väckte vår nyfikenhet på vad som fanns bakom hörnet och som gjorde att vi ville mera.

Finns det något Ekerwald-rum på biblioteket?
Finns det någon "Kumminåker-karta" uppsatt i centrum?
Vad har Bergs kommun gjort för att hylla en författare som idag är en av Sveriges främsta?

Brudslöjan

2010-10-22T14:29:00.001+02:00

År 1903 satt en konstnär och målade av det vackra gränsvattenfallet Brudslöjan - och på något vis lyckades han få fram det som gett fallet dess namn.

Min barndoms by...

2010-10-22T14:18:00.008+02:00

En vy över Hoverberg som är från 1940-talet.
Fotografen "Jonsson" har stått uppe på "backan" med kameran mot kyrkbyn. Det är ett vackert kort tycker jag som visar den by jag växte upp i. Lite sörgården över det hela - men levande med flera affärer, bageri, slakteri, post och sportaffär.
Idag finns inget av det som kännetecknar en levande bygd kvar.
¤
Fotografen Jonsson: "John i Jacops" var min kamrat Monicas far - han skulle ha fyllt 99 år nu i början av december. Men han somnade in nu i torsdags, den 20 oktober, efter ett mycket långt liv fyllt av verksamhet; fotograf, jordbrukare, biodlare, snickare mm.
John var en av de sista av den gamla stammen - de som var våra fostrare och lärare när jag var barn på 50-talet. Och som var vår länk bakåt.

Som en sommarbonad...

2010-10-10T12:57:00.004+02:00

Det här gamla handkolorerade vykortet över Undersåker med "elfven" och kyrkan tycker jag mycket om. Det vilar ett romantiskt lugn över det hela.

Kortet påminner mig om de gamla pappersbonader som fanns när jag var barn. Jag minns så väl att mormor satte upp nya bonader på ena köksväggen beroende på vilken årstid det var.
Vintertid var det oftast en slädfärd i snön med skog och kanske kvällshimmel där stjärnorna glimmade över en vit landsortskyrka. Vid påsk var det alltid färggranna ägg, kycklingar och höns samt en stolt tupp med långa stjärtfjädrar i regnbågens alla färger. Till sommaren var det blommor och blad, badande barn i en sjö och kanske husdjur på bete. Till hösten byttes den ut mot något med höskörd eller skogens bär och svampar samt glada barn. Och julen fick en bonad med glada tomtar pryda köksväggen.

Noret-Rätansbyn

2010-10-10T12:43:00.003+02:00

Visst är det ett charmigt kolorerat foto från anno dazumal! Jag känner inte till "Noret" - men det ser ut att vara någon form av industri där? Jag känner inte till Rätan så mycket - men hade kamrater i realskolan som kom från Rätan.
Och i mina tidiga tonår åkte vi på danstillställningar i Rätan. Där fanns någon form av bygdegård- jag har ett foto på mig och min kompis Randi från Åsarna som en fotograf tog på oss under en danskväll. Jag minns att det var Cedermarks orkester som spelade - de var oerhört populära och jag var lite förtjust i deras trummis. Han flörtade med mig, la ifrån sig trumpinnarna och kom ner på dansgolvet och bjöd upp... och himmel så bra han var på att dansa. Närmare kom vi aldrig varandra.

Hoverberget borde K-märkas!

2010-10-10T12:22:00.014+02:00

Redan år 1913 (ovan) började man göra vykort med Hoverbergets

"baksida" på.

Alltså den sida man ser från Myssjö- näset eller från Storsjöns strand när man kommer resande från Östersund.

Berget ser mera utsträckt så här - medan man från "framsidan", dvs när man kommer söderifrån möts av ett mera majestätiskt berg. Men vackert är det och hela berget borde vara K-märkt och helt skyddat från åverkan.

Vykortet fann jag på en internetsäljsida och om någon undrar vad som står skrivet i överkanten så kan jag berätta:

"kommer vid avgjorda tiden så du inte behöfver komma förgäfves- med många kramningar, syster"

År 1907

2010-10-10T12:08:00.003+02:00

Då såg hamnen i Östersund ut så här. Ångbåtar och lagerhus. Visst ser det idylliskt ut! Östersund grundades 1786 på en plats vid Storsjön med närkontakt med Frösön- republikens gamla knutpunkt.
Området var skogigt och med sanka myrar men med idogt arbete så dikades det ut och pålades och hus byggdes efter den stadsplan som hade antagits.
Sjöfarten blev en naturlig handelspartnet och både varor och människor fraktades runt den stora sjön. När Järnvägen kom, 1882, så minskade ångbåtstrafiken för att i våra dagar mest vare en turistangelägenhet.

Flygvy från 1940-talet

2010-10-10T11:45:00.006+02:00

Det här vykortet med Bergs kyrka och folkskolan hittade jag på en säljsida på nätet.
Det är en vy från 1940-talet. (kanske tidigare?)
Björkallén upp mot folkskolan börjar här se välvuxen ut. Idag är alla träd nersågade och vägen är något breddad. Vid den här tiden har man ännu inte påbörjat utvidgningen av gravplatserna. Det gjordes i början av 1950-talet.

Skolbyggnaden ser likadan ut idag - och används för förskoleverksamhet. Men det mörka huset ( det var rött) till vänster på skolgården är idag rivet.
Till höger på bilden, mitt uppe i odlingsfälten ligger gården "Klas" eller "Tirens" som man säger idag. Där bodde två äldre systrar: Elisabeth och Martina Tirén, som jag tyckte var så vackra när jag var barn på 50-talet.

Och längre till höger, vid vägen, ser man Hallins gamla affär där vi ofta köpte billig knäck vid juletid. Den var oftast lite vidbränd så man fick två stycken för fem öre. Ibland fick man tre - det berodde på farbror Lills humör. Oftast var han mycket generös.
En del hus på bilden är borta - de flesta finns dock kvar och en del är byggda efter att kortet är taget.

Ett namnproblem är löst.

2010-10-09T23:57:00.005+02:00

För flera år sedan så ställde jag en fråga på Anbytarforum om en emigrant, Louis Resén, från Jämtland som jag hade samlat lite information om. Han fanns med i en grupp emigranter som bosatte sig i Iowa. Jag skrev även lite om den emigrantgruppen på den här bloggen för två år sedan.

Idag fick jag veta att denne Louis Resén egentligen hette Lars Jönsson och var från Bjärme - samma bondby som författarinnan Bodil Malmsten kommer ifrån.

Uppdatering finnes nu här.

Oviksfjällen

2010-10-09T11:25:00.003+02:00

Västra Jämtland, nästan himlen - där vilar Oviksfjällen.

Går man stigen som anas här, kommer man ner på den gamla pilgrimsleden som går att följa till Owiks gamla kyrka och sedan mot fjällen och över fjällryggarna västerut och gränsfjällen över till gamla Stiklestad och till Nidaros.

Bydalen i mitt hjärta

2010-10-09T11:01:00.008+02:00

< Det var bonden Per Bertilsson f.1847, från Hallen som startade turistverksamheten i Bydalen. År 1890 började han med att hyra ut en fjällstuga och så småningom utökades det med ett fjällhotell. Tiden var mogen för luftgäster, som man kallade fjällturisterna. Och det var oftast sommartid som turisterna i början valde fjällvärlden.

Så här lockade Svenska Turistföreningen:

Res med ångbåt från Östersund till Hallen 3 1/2 timme; därifrån till fots eller häst till Bydalen 6 timmar (rid- och klöfjehästar till 5 kr. hos Per Bertilsson, Bynom i Hallen; vägen dålig, men håller på att förbättras och enligt uppgift troligen redan försedd med vägmärken, för öfrigt mycket vackrare i riktning Ull Bydalen, med fjällutsigterna framför, än därifrån); vistelse i Bydalen med bestigande af Drömmen och rodd uppför den egendomliga, sköna Storån och dess slingrande »kanaler».

Drommen kallades tydligen för "Drömmen"... eller var det kanske ett skrivfel? Eller var det en dröm för dåtidens luftgäster att bestiga fjället med den märkliga skåran, som om någon försökt klyva det mitt itu.

Vy över Oviken

2010-10-09T10:17:00.007+02:00

Jag hittade ett gammalt vykort som visar en bit av Oviken från en annorlunda vinkel. Nya kyrkan syns högst upp i mitten av kortet. Så vägen som delar bilden bör vara "Myssjövägen" mot Botåsen och ut på Matnäset.
Det är spännande att försöka lokalisera sig...

Att bada bastu...

2010-10-09T10:04:00.003+02:00

Denna uråldriga kulturutövning...
Jag var inte gammal när jag första gången fick följa med till sockenbastun i min hemby. Den låg i ett trähus nedanför kyrkan - vid vägen ner till ångbåtsbryggan. Först fick man bada i en trätunna och borstades med tvål och vatten så huden blev rödstrimmig, så avsköljning och sedan in i bastun och svettas. Puh. Efter det ännu en avsköljning och man kände sig pånyttfödd och känslan satt i länge. De vuxna, som ville och - vågade, doppade sig i Storsjön och lät som frustande hästar när de kom upp ur vattnet. Vi ungar var tvungna att lära oss simma först innan vi fick uppleva den kontrasten mellan hetta och kyla.

Sedan dess har jag badat bastu en hel del - bl a i Finland. I mer eller mindre genuina bastuhus vid insjöar och vattendrag. Från närheten av Helsingfors till ända uppe i en liten by utanför Kuusamo nära ryska gränsen. Bastun låg så vackert och efteråt badade vi i en ljuvligt lagom kall skogstjärn som låg strax utanför. I förrummet till bastun blev vi bjudna på hemmagjord rökt korv av bastuägaren och öl som smakade som svagdricka... men den återställde vätskebalansen. Ljuvligt!

Ute på min teaterö Marholmen fanns bastun på badbryggan. Och där avslutade vi ofta våra teaterkvällar och det var bara att klättra ner i vattnet för att svalka sig. Själv tog jag gärna en tur med min kanot efter bastubadandet. Efteråt smakade det gott med kvälls/nattfika i köket, som personalen hade gjort i ordning. Det var bara att hämta fram det goda i skafferiet. Vilka ljuvliga minnen!

Och här där jag bor, byggde vi bastu när vi gjort revolution i vår ungdom, efter att vi sparkat den gamla styrelsen och tagit över våra hus för att rädda dem från en planerad rivning. Modern tvättstuga, motionsrum och bastu samt duschrum var bland det första vi prioriterade när vi fick grönt ljus av HSB efter tuffa förhandlingar. Bastun blev succé. Och föreningen med ny styrelse blev succé.

Reklam för 100 år sedan...

2010-08-31T10:46:00.001+02:00

Ett mycket vackert reklamkort för både vadmal och för Jämtland.

För ganska länge sedan

2010-08-31T10:29:00.006+02:00

Östersund omkring 1900. Att titta på gamla vykort är spännande - man ser hur en plats, en ort, en stad har förändrats. Östersund av idag är en helt annan stad än den som var för hundra år sedan.

Innan jetsetens tid

2010-08-19T21:54:00.003+02:00

Åre. Ett lantlig lugn, en plats uppe i fjällvärlden som tack vara "jernbanan" började ta emot luftgäster och enligt tidens tecken och önskemål utvecklades till att bli den svenska fjällvärldens Mekka.

En del av "mittens rike"

2010-08-10T19:19:00.002+02:00

Och överallt ser jag namn på platser, vägar, leder, vattendrag som ligger mig varmt om hjärtat.

Nere på byn...

2010-08-10T18:54:00.012+02:00

Hoverbergs Båthamn har idag blivit samlingspunkt i byn under sommar- tid. Där finns ett café och det bjuds ibland på trevlig underhållning som till exempel den stora trolling-tävlingen.

Som jag egentligen tycker är fusk.

Sätt istället ett metspö i handen på folk, ge dem en burk metmask och låna dem en båt -några timmars metande utefter stränderna borde få fram "dagens storfiskare". Dessutom skulle publiken få valuta för sitt intresse. Och det vore juste mot fisken.

På den stora affischtavlan kan man annars leta fram aktiviteter som kan fylla sommaräventyret. Själv njöt jag av poesi och musik i alla dess former -samt fyndade böcker på Hembygdsgårdens loppis.

BKR - minnenas möte

2010-08-09T08:21:00.008+02:00

Bett-Marie (Strandberg)Einvall, Kerstin (Olsson)Essmar, Alice Eriksson, Yvonne Bergqvist, Gunvor (Eriksson)Olsson, Heidi (Schäfer)Östh, Elof Jonasson, Per-Erik "Pekka Eriksson", Mats (Jonsson)Letrell
framför räcket: Olle Olofsson, Irene (Karlsson)Svensson, Lilian (Forseth)Nähs

Den 10 juli samlades några av mina gamla klasskamrater från BKR = Bergs Kommunala realskola, för en sorts minnesträff. Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta eftersom jag redan hade juli månad inplanerad med aktiviteter. Och en resa upp till Svenstavik över en dag kändes lite väl lyxig.

Men omtänksamme Örjan Tjärnström - som syns till höger på det övre kortet, mejlade över några fotografier från sammankomsten. Just den bilden är tagen utanför gamla skolhuset på Högstorp. Realskolan flyttade sedan till nya fina byggnader och idag är det gymnasium som gäller.

Jag beskar den undre bilden för att alla glada skulle synas bättre. Jag har även lyckats att identifiera alla på fotografierna - De flesta har jag faktiskt inte träffat på 100 år...

Idag har jag också namnsdag...

2010-08-08T13:50:00.004+02:00

Anna Ingrid Sylvia...
Life is like a mirror, we get the best results when we smile at it.

Bergs Damorkester

2010-08-08T13:27:00.003+02:00

Övre rad: 1: Maja i Otteråkern, 2.………………. 3: Brita i Ol-jons, 4: Karin Edberg
Undre rad: 5: Hjördis Sjöström, 6: Märta Söderström, 7.………………. 8: Greta Rödin,
9.………………. 10.………………. 11.………………. 12.………………. 13 Brita i Erik-Jans, 14.………………. 15.………………. 16 (vid orgeln)………………..
¤
Tänk att det har funnits en Damorkester i Berg - det bör ha varit på 1930-talet. Och de spelade under Frälsningsarméns fana. Frälsningarmén var en samlande faktor en gång i tiden och lyckades engera folk från byarna runt Hoverberget.

Som barn gick jag och många av mina kamrater på deras söndagsskola- inte av religös iver utan för att de hade en leksandlåda där de bibliska äventyren spelades upp med lerfigurer som tydligen var gjorda för sandlådelek En helt genial idé att presentera en historia på.
För mig var det nog första rejäla upplevelsen av teater. Att berätta på det viset fångade alla mina sinnen. Även om jag inte blev frälst som de tänkte - men jag blev frälst på teater.
¤
Kortet är ett lån från min kompis Maggie och det är hon som listat ut namn. Kanske någon känner igen flera?

Kraschlandning

2010-08-04T18:53:00.008+02:00

I mitten av juni kraschlandade en pilgrimsfalk i båthamnen i Hoverberg-läser jag om i ÖP av den 17 juni:

http://op.se/berg/1.2117123-falk-kraschlandade-i-bathamn

foto: Karin Backlund

Den blev självklart omhändertagen och idag lär den ha återtagit sina hemliga bergsklippor (Hoverberget?)
ke-ke-ke-ke hörs kanske om någon kommer den för nära - annars så tränar den troligen störtdykning från hög höjd.

Jag hoppas att byborna skyddar den vackra pilgrimsfalken- den hör faktiskt till våra mest hotade fågelarter enligt WWF

Fagert är landet...

2010-08-04T18:18:00.006+02:00

Den gamla folkskolan som jag gick i under 7 år - jag har markerat skolans läge på den övre bilden av Hoverberg. Idag är det förskola i det vackra huset.

När jag tittar på fågelvyn över byn så känner jag både glädje och vemod. Slalombacken finns fortfarande kvar- som vi ungar körde störtloppstävlingar i på vanliga längdåkningsskidor och berget som vi tävlingsrundade på vanlig trampcykel - utan växel.

Ångbåtsbryggan där en ungdomskamrat drunknade när han tävlingscyklade på bryggan. (tävlingen gick ut på att bromsa så nära kanten som möjligt...)

Här levde jag tills jag var 17 år- här fanns släkten och vännerna. Nu vilar de gamla på kyrkogården -men även några av dem som jag var ung tillsammans med, sover idag 6 alnar under. Alldeles för tidigt. Det finns inga garantier för livets längd.

Bergs Kyrka - byggd år 1797

2010-08-02T19:13:00.012+02:00

Renoverad och upprustad vid ett flertal tillfällen. Takmålningar som inte prydde kyrktaket är övermålade. Nya träbänkar som minner lite om de gamla (som fanns när jag var barn) och som hade små dörrar vid sidan till altargången. Det gamla altaret från den medeltida kyrkan har plockats fram ur gömmorna och pryder sin plats vid södra långväggen.

Det "nya" altaret ser mera ut som en blandning av grekisk operakuliss och stel konstinstallation tycker jag.
¤
Visst ser tornet vackert ut i den vinkel jag höll kameran- högt och högtidligt...

¤ Här finns några mycket fina kort på kyrkan, som min bloggvän Lena tagit. Hon har sina rötter på nästan samma ställe som jag.

Jamskt musikliv på hög nivå

2010-08-02T18:27:00.015+02:00

Någon dag efter konserten på Hembygdsgården i Berg hamnade jag och min kompis Maggie på Hovermo Industri-och Gårdsmuseum - närmare bestämt uppe på den gamla "föus-jälln" och fick uppleva en annorlunda konsert som fick det att spritta i benen, skrattsalvor att bryta ut och fick själen att njuta av de allra ljuvligaste toner.

Allt förmedlade av två mycket skickliga musiker, Bengt Erik Norlén på fiol och Olle Hemmingsson på gitarr.

Bengt Erik visade vilken underbar arvtagare han är till mästaren Karl-Ove (som är en av hans gamla lärare) Dessutom är Bengt Erik själv pedagog vid Birka Musikskola.

Även Olle är kommen av en mycket musikalisk familj -med systern Merit som den mest berömda.

Kvällens höjdpunkt var nog Sweet Georgia Brown till traktordunk. Den drog både skatt och ovationer över det skickliga gitarrspelet av Olle.

Precis som förra sommaren bjöd Jämtland både på skönt väder och skön musik samt skön poesi.
På Hembygdsgården i Hoverberg spelade
Karl-Ove Mannberg och Bengt-Erik Norlén så vackert att håret på armarna reste sig och lika underbart läste
Ena Carlborg-Mannberg några dikter som famnade musikstunden, vilken hölls inomhus eftersom grå moln hängde i luften och musikerna var självklart rädda om sina fina instrument.

Myssjö

2010-07-13T15:51:00.003+02:00

foto: Hoverbergets siluett från Matnäset, Myssjö.
¤
Myskio omnämnes första gången år 1360.
I de äldsta urkunderna nämnes byarna Matnäs, Hallom, Hovermo, Ångron Ungrufuo, Älven, Svedje, Landsom, Långsved, Kövra Köffrenö, Tosåsen Thorsaas, Funäs, Miäla, Lockåsen och Persåsen.
Flera av dessa byar stammar troligen från hednatiden.

Myssjö församling har sitt hjärta på Matnäset- det näs som så vackert sticker ut i Storsjön och bjuder på en vidunderligt vacker utsikt över vattnet. Mot söder är det Hoverbergets markanta profil som vilar mot horisonten. På Matnäset ligger även kyrkan som en naturlig samlingspunkt från tider då sjövägen var den enklaste och snabbaste vägen för folk att ta sig fram - både sommar som vinter.

Även Myssjö församlingskyrka har sitt ursprung på medeltiden. Troligen från 1300-talet, men har genomgått både ombygnad och tillbyggnad- senast på 1870-talet. Och idag är det inte mycket som minner om den ursprungliga lilla medeltida kyrkan.

Ovikens gamla byar

2010-07-13T15:19:00.005+02:00

Västnår, Häggen, Gärde, Vattjom, Side, Backen, Viken: de finns omnämnda på 1300-talet.

Bölåsen, Gisselåsen, Dillne, Norrgården, Myre, Botåsen, Fastgården, Joxåsen, Fjösåsen, Häxåsen, Skottgården, Önsta, Hackåsen och Helgebacken nämns på 1400-talet.

Svensåsen, Hällne, Borgen, Kämpdalen, Rörön, Eltnäset, Hanabacken, Namn och Gåxåsen nämns på 1500-talet.

Socknen skrevs år 1314 som Owik.

Ovikens pastorat hör till de äldsta i Jämtland.

Den gamla kyrkan är delvis medeltida- ärkebiskopen Olov Björnsson höll visitation i Owiks kyrka år 1319. En återinvigning hölls år 1503 efter en större restaurering och ombyggnad. Och ännu en utbyggnad gjordes 1758-1763.

Under århundradenas lopp har troligen flera restaureringar och reparationer gjorts, speciellt söderväggen som hotade att rasa samman. Men kyrkan började förfalla än mera under 1800-talet, och man beslöt då att bygga en ny stor kyrka i nygotik, den invigdes år 1905.

På 1930-talet insåg man värdet av att restaurera den gamla kyrkan och den återinvigdes på midsommaraftonen 1935. Ännu en restaurering gjordes under åren 1965-1967 då man moderniserade kyrkan.

Lite historia...

2010-07-12T21:37:00.011+02:00

Ännu en gammal bild på berget i mitt hjärta... från den tiden när man skrev Hofverberget.

~~~~~~~~~

Saxat ur boken Svensk hembygd från 1939:

Byn Berg nämnes redan år 1314 som rätt betydande.

Vigge (Medvigge) år 1348

Alfstanäs ( Eltnäset) år 1363

Moo (Mo) år 1386, Galhammar år 1396.

På 1400-talet nämnes Bergsviken, Säter, Qvittsle, Skanderåsen, Västerskucku (Skaku), Östberg, Rörön, Brynje, Östervigge och Dalåsen.

Vattviken finns som by vid mitten av 1500-talet.

Västervigge, Österskucku finnes nämnda före år 1700.

"Nämnes" betyder här att byanamnen finns med på gamla handlingar och brev, de tidigaste årtal som byarna finns verifierade. Dessa handlingar och brev finns idag bevarade i gamla arkiv. T ex Riksarkiven i både Sverige och i Norge.

Och direkt på nätet kan man få uppgifter via Diplomatarium Norvegicum - det är bara att söka på bynamn eller andra medeltida namnuppgifter man har.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Under medeltiden var Berg eget pastorat ända in på 1400-talet, då det lades under Oviken. År 1650 blev Berg åter ett särskilt pastorat med Rätan och Klövsjö som annexförssamlingar.

Den första kyrkan i Berg var av sten och sannolikt grundad redan före 1300. Den restaurerades grundligt i början av 1700-talet, men blev ändå icke till fyllest, varför sockenborna redan på 1770-talet beslöt att uppföra en helt ny kyrka.

När tiden inte bara var klockslag.

2010-07-07T14:44:00.008+02:00

Även om Östersund av idag är en relativt liten stad med stor charm - så var den för 70-100 år sedan en idyll. Det ser man på dessa gamla vykort.
Se bara på lugnet som finns gömd i bilden med låga trähus och gatan med nyplanterade björkar, som berättar om en tid då biltrafiken ännu inte tagit över.

Den gamla bilden från hamnen där arbetare med sina hästar lossar och lastar varor från och till båtarna som trafikerar bryggorna runt Storsjön.

Snart kommer järnvägen att helt konkurera ut den trafiken och så småningom är det långtradare och flyget som ger jämtlänningarna service.

Det känns lite vemodigt att tänka sig det liv som då fanns. Jag hade gärna velat uppleva tidsepoken - jag inbillar mig att folk hade mer tid över för varandra på den tiden och att kontakten var mycket personligare än idag. Nu när nästan allt styrs av klockan.

Fem stycken

2010-07-02T15:23:00.002+02:00

Här sitter vi - mina bröder, min syster och jag. Finklädda och vi flickor med stora rosetter i håret. Jag har inget direkt minne av fototillfället- men ser att platsen är vid stenmuren till kyrkogården i Hoverberg. Till höger finns kyrkan och till vänster ligger församlingshemmet. I församlingshemmet ordnades både begravningskaffe, middagar och bröllopsmiddagar i stora samlingssalen.

Och när jag ser på fotot- som är i dåligt skick och som jag försökt förbättra lite - ja så får jag en känsla av att fotografiet hör ihop med ett bröllop. Jag tror att det är från bröllopsfesten för min älskade farbror Kalle och hans hustru Elin.

De hade festmiddag för alla sina släktingar och det roligaste var att precis alla barnen, vi kusiner fick vara med. Högtidligt och spännande var det.

Det finns en fantastisk gruppbild på alla som var med. Jag minns att jag som barn tyckte det var märkvärdigt att så många rymdes på ett och samma kort.

Te buan...

2010-07-02T15:09:00.004+02:00

På väg till en fäbodvall med kossor och även några getter för härligt sommarbete. En bild från 1913. Det året föddes min mor. Och jag vet att hon arbetade som "butöus" i sin ungdom på 1930-talet. Det var nog en ganska populärt sommarjobb - även om det var arbetsamt.
Mjölken och grädden skulle tas till vara, man gjorde smör, kokade messmör och ystade ost. Det gällde att ha ett rejält lager när bönder kom för att hämta produkter i mitten av sommaren och till hösten innan det var dags för hemfärd.
De på bilden har ju getter med så där blev det även getost gjord. En av mina favoritostar som idag är svår att få tag i hemmagjord. Åtminstone just där jag bor. Men jag vet att det finns några getgårdar uppe i Jämtland där man gör ost på getmjölk. Jag ska besöka en getfarm nu i juli när jag besöker min hembygd- det ska bli spännande. Jag vet i minnet hur osten smakade när jag var barn... men smakar den så idag?

Vy från Frösön

2010-07-02T15:04:00.003+02:00

mot Östersund - 1930-tal ( tror jag) Jag håller inte riktig koll på alla dessa brovarianter...
Undrar hur många broar som har byggts, rivits, byggts, rivits, byggts... mellan staden och ön?

Sören fullföljde sin pojkdröm

2010-06-15T14:25:00.007+02:00

Sören Mannberg från Bergs IK

är den ende från den klubben som välkomnats till Hammarby IF - år 1967.

På den tiden då Hammarby IF var stora.

Mycket stora! Även om de låg i 'tvåan'. Men med Sörens hjälp hamnade laget åter i Allsvenskan och Sören spelade med till 1971.

Redan när vi gick i Bergs folkskola ( 7 år...) så spelade han fotboll - vareviga rast. Alltid detta bollande, sparkande och spelande. Och med ett glatt leende över alla mål och målpassningar.

I Bergs IK var han en av de bästa spelarna och många sa att han skulle kunna bli hur stor som helst. Spela i allsvenskan - ja varför inte i landslaget...
¤

Den här artikeln från DN:s bilaga "Runt Stan" från 1988 berättar om hur någon, några - med namnet "Aktionsgruppen Sören Mannberg Visade Vägen", av kärlek till fotbollen och till Sören Mannbergs backspel fixade till ett sorts reklamblad för både Sören och Hammarby IF inför ett avgörande möte med Östers IF.

Sören från Hoverberg - killen som blev Hammarbyare på fotbollsplan. Kul!

Hembygdsgården i Hoverberg

2010-06-15T13:24:00.002+02:00

Ett gammalt foto från 1940tal - kanske 1950talet. Det känns som konserverad stillhet.

Från omkring 1940

2010-06-15T13:17:00.004+02:00

Stilbilder på min far - som i sin ungdom var ganska sportig. Det var även alla hans bröder enligt vad jag minns från berättelser från bland annat deras systrar (mina fastrar). Bröderna sprang fort och de åkte skidor, de dök och de simmade.

Men de här bilderna är nog mera planerade inför en kamera.

Platsen känner jag igen- den lilla badplatsen nedanför farfars gård. Där vi alla övade oss i att simma och som blev en sorts träffpunkt när vi var barn. Många av byns ungar sökte sig dit.

Vävarnas gåtfulla berättelse

2010-06-10T19:26:00.010+02:00

Den unika och spännande Överhogdalstapeten finns idag på Jamtli i Östersund.

Jag minns så väl första gången jag såg vävnaden i det skyddade utställningsrummet med specialbelysning. Alla dessa figurer och symboler - ett forntida språk som man känner berättar något mycket spännande. Men vad handlar det om? Inte ens våra mest kunniga forskare inom området kan enas; det finns flera teorier.
Jag har sedan sett bonaderna flera gånger, och var gång känt samma förtjusning över det myller av figurer som vill berätta en historia. Jag vill så gärna veta vad som egentligen berättades en gång.

Det centrala livsträdet är en av mina favoriter, samt alla dessa hästar och ryttare. Det är som en berättelse om livets gång och om alla de äventyr som vi möter. Troligen är det en gammal händelse som avsatt spår och som blivit en del av myterna.

¤
Konstnären Paul Jonze, som var ute på uppdrag för Länsmuseet i Östersund var den som insåg att han hittat något unikt i den gamla kyrkoboden i Överhogdal. Jonze berättade om hur den fantastiska väven upptäcktes år 1910:

“Tapeten var ej hoprullad eller hängde, utan låg strax till höger på golvet innanför dörren hopskrynklad som en lumptrasa bland dammiga listverk och andra gamla inredningsfragment, gammalt rundvirke av björk, vinglösa kyrkänglar och sådant diverse bråte som samlas under årens lopp i en dylik bod. Om den legat i härbret länge eller ej, har ej kunnat utredas...”¤

1992 fastställdes bonadernas tillverkningsår med hjälp av en ny C14-metod till tidsintervallet 800-1100 e Kr, med största sannolikhet är väven som består av fem delar gjorda på 900-talet! Den är alltså äldre än den berömda broderade Bayeuxtapeten som anses vara gjord omkring 1076.

¤
“Tidens väv kan aldrig repas upp. Tidens väv tar aldrig slut. Nornorna spinner alltid vidare, ödestråden rinner ständigt genom deras händer. Vad människohand gjorde för så oändligt länge sedan, i förgängligt ull och lin, det borde vara borta nu. Ändå finns vävarna kvar...”

Det var en gång en pandemi...

2010-05-25T17:42:00.007+02:00

Tidskriften BERGVIND var ett årligt organ för hembygdsrörelsen i Berg. I utgåvan för 1921 finns några foton på några av de sockenbor som avled i Spanska sjukan.

Bland dem så känner jag igen Jöns Andersson, Mo (1857.12.22-1918.10.10) Jöns var storebror till min mormor Ingrid (1870-1954). Ett annat offer var Anna Lisa Morén f. Hellberg (1879.05.11-1918.10.30)
Anna-Lisa var gift med Anders Andersson Morén (1861-1942) som var broder till Jöns och min mormor Ingrid.

För drygt ett år sedan hade SvD en mycket intressant artikel om just Spanska sjukan och om hur fruktansvärt den drabbade världen, Sverige och speciellt Jämtland.

Från Åkerö till Rutland

2010-05-19T18:55:00.009+02:00

Den gamla, vackert blå järnvägsstationen i Rutland är idag museum.

Om orten Rutland i North Dakota kan man läsa här

Jag brukar läsa då och då eftersom det hela tiden fylls på med nyheter, Och det är påtagligt hur ofta svenska namn syns -som en påminnelse om utvandringen. Även norska ättlingar lyser igernom i namnen och det är ett litet skandinavien som uppstod här.

Hackås medeltida kyrka från mitten av 1100-talet.
Myssjö lilla landsortskyrka byggdes på 1300-talet och restaurerades i slutet av 1800-talet.

Åkerö Ligger mycket vackert vid sjön Yngaren. Herresätet är mycket gammalt- finns beskrivet i historien redan på 1200-talet.

Slottet av idag byggdes 1752-1757 av Carl Gustaf Tessin.

Det mest fantastiska är att i trädgården finns stamträdet för Åkerö glasäpplen, som planterades så tidigt som 1749!

Ett favoritäpple som det idag är svårt att hitta i frukthyllorna. Synd tycker jag som älskar smaken och doften av äpplet. Under många år kunde jag köpa just Åkeröäpplen genom en granne, vars gamla mor odlade äpplen och sålde. Jag fick alltid en stor kartong levererad till dörren. Sedan var det äpplekalas; färska, pajer, mos och som tillbehör till mat.