den 24 juni 2009

Tunnbröd....mmm

Den som klickar på bilden i vänsterspalten får se levande bilder på när man bakar tunnbröd i Jämtland. En filmsnutt som jag fyndat på youtube.
Och jag ler för mig själv när jag tänker på min stundade utflykt till det vackra landet som heter Jämtland och får smaka på nygräddat... jag har redan sträckt ut mina tentaklar och gläds.

Mitt storstadsparadis...

Så här ser jamtstårschas gård ut - fotograferad en tidig morgon för två år sedan från mitt sovrumsfönster. Det är grönt och skönt. Och inte enbart för ögonen utan även för magen. Vi har både svarta och röda vinbär, och en liten buske svenska krusbär:) - att njuta av. I år ser det ut att bli rekord på bärfronten. Jag plockar ofta en mugg vinbär och bjuder på till vanillaglassen. Vi har även planterat en fläder som jag hoppas ska trivas- kanske blir det grunden till fläderpannkaka någon gång.
Här lever även "min" koltrast i buskaget och underhåller nattetid med ljuvlig sång. Det märkliga är att den blir kvar år efter år - trots att det finns en hel del små barn som springer och leker över hela gården. Och ännu har ingen upptäckt koltrastens bo. Det är en gåta att den klarar av att skydda sig och sin familj så bra.

En bild av Sverige


Den vackra kritade spiselmuren där man en gång hade öppen eld och lagade mat i järngryta.
Det krävde en hel del ved och stor kunskap så att man ej "eldade för kråkorna". Samtidigt så var den öppna spisen den primära värmekällan. Och till natten skulle glöd täckas över med aska så att det var enkelt att starta elden igen nästa morgon.
Så kom järnspisen och det var självklart en standardhöjning.
Kokkonsten utvecklades och man slapp oron att glöd skulle sprätta ut på golvet och orsaka eldsvåda. Och på krokar, snören hängdes blöta vantar och sockor till tork under vinterperioden.
Idag hör järnspisarna till sommartorpen som en gång kanske var släktens hem. Men man installerar el-plattor eller el-spis vid sidan om. Trots allt är järnspisen en formidabel värmespridare och skön att elda i under kyliga dagar.

den 14 juni 2009

Från skogen till spisen







Jag växte upp med vedspis, öppenspis, kakelugn och kamin, vedeldad värme-panna, och vedeldad tvättpanna.
Det fanns även en dubbel elplatta som användes under den varma årstiden när det gällde vanlig matlagning.
För brödbak och ugnsrätter så eldades vedspisen. Och för tunnbrödsbak användes öppen vedugn som eldades med speciell ved.
Vilket arbete det var innan det fanns en färdig vedstapel som skulle räcka vintern lång. Den här vedstapeln fanns hos Maggie förra sommaren.
Skogshuggning, timmer som skulle skjutsas fram, sågas upp i mindre längder. Sedan sågades allt upp i kortare bitar som skulle ligga och torka innan det var dags att hugga upp ved. Var det mycket så användes en vedklyv.
Sedan fick vi barn hjälpa till att trava veden i perfekta staplar. Det var noga med både höjd och längd. Och hur veden lades i ändarna för att skapa stabilitet.

I Åsarna har jag även bott en period


Huset i Åsarna har genomgått en hel del ansiktslyftningar. Kortet överst är från tidigt 1900-tal och då var varken landsväg eller omgivning något att skryta med. Men där fanns ju järnvägsstation och så fanns där skogsindustri som var beroende av järnvägen. Och järnvägen kom tidigt:
I och med att Östersund fastställts som utgångspunkt för Inlandsbanan norrut, blev det en given sak att fortsättningen söderut skulle utgå från Brunflo station på tvärbanan.
Till Åsarna var linjens sträckning klar, men fortsättningen till Sveg var föremål för flera förslag. Sträckningen var där beroende av om en bibana skulle byggas till Hede eller inte. Civilministern föreslog 1912 års riksdag båda banorna. Byggandet av bibanan skulle dock uppskjutas tills vidare. Riksdagen godkände förslaget och lade därvid nationella och kulturella synpunkter mer än ekonomiska på Hedebanan.
Arbetena började våren 1913 vid Brunflo. Den definitiva sträckningen söder om Åsarna blev inte fastställd förrän 1917. Först hösten 1918 började man arbeta även vid Sveg och fortsatte norrut. Rälsläggarna möttes sommaren 1921 omkring 2,5 km norr om Ytterhogdals station.
På ett rullstensblock inristades följande inskription: "Här möttes den 21 juli 1921 norr- och söderifrån kommande skenläggning å järnvägsbyggnaden Brunfio-Sveg och sammanknöts därmed genomgående statsbanelinjen Östersund-Kristinehamn."
De olika delarna av banan öppnades för trafik vid följande tidpunkter:
Brunflo-Hackås 15 dec. 1916; Hackås-Svenstavik 15 dec. 1917;
Svenstavik-Åsarna 1 juli 1918: Åsarna-Sveg 21 september 1922.
Bibanan Sveg-Hede påbörjades 1917 och öppnades för allmän trafik den 9 november 1924.
.
Hur det ser ut idag med tågtrafiken på denna sträckning- ja det vet väl alla intresserade. För en tågälskare som jag, är det sorgligt att alla de "små" banorna läggs ner.
.
Jag bodde i Åsarna i min ungdom 1960-61 - och då såg hotellet inte ut som på någon av bilderna. Jag har mest minnen av skidåkningen Pekka och Jan-Olov, (båda var mina skolkamrater) Rosas Bar (där jag jobbade), Biografen, Lisas Café, Åsarnespelen, Skansmofolket, Kjettil, GunOle, Sten B som odlade skidtalanger, Lars-Göran som ibland köpte godis för en tvåkrona på baren; han som i mitten av 60-talet skulle bli Åsarnas första världsmästare.
Alfred Rönnqvist* som spelade fiol, så alla de goda vännerna Berit, Rolf, Leif, Ulf, Karl-Gunnar, Randi som var dotter till riksspelemannen* och alla sommardanser vi åkte till: Gällnäskrogen, Fröjdholmen, Galhammarudden, Kvarnsjö, Rätan, Röjan...
Jag undrar om man dansar idag? Eller är det enbart "datordans" ungdomarna kan.

den 10 juni 2009

Lavendelkakor

¤
2 1/2 dl mjöl
100 g smör
3/4 dl strösocker
rivet skal av en halv apelsin (eller citron)
1 tsk fint smulad lavendel - färsk hackad
1 tsk vaniljsocker

Blanda alla ingredienser och forma degen till en rulle ca 3 cm i diameter.
Låt den vila ca. 60 min. eller lägg in den i frysen 10-15 min. Har man degen i frysen är den lättare att skära.
Skär i tunna skivor o tryck dem lätt med en gaffel.
Grädda i 175 grader ca 10min
¤
Receptet är beräknat från färska blad ... smaken blir mer koncentrerad om man tar torkade – OM du använder torkade blad halvera mängden.
Kanske blommorna går lika bra eller en blandning av båda???
Bara att smaka sig fram …
Detta är en variant - baka, ät och njut
// kram e-noor
¤
Detta recept fick jag av min vän e-noor förra året. Jag har testat receptet en gång med torkad lavendel, både blad & blommor (drygt 1/2 tsk) , som jag smulade smått, smått.
Och tänk det blev en som återresa till barndomen. Jag mindes mormors kakor och även dessa liksom smälte i munnen.
Lycka!

Doftande minnen


Lavendel - en doft som för mig är trygghet och livskvalitet
¤
Den doften får mig att minnas min mormor och blundar jag och riktigt känner in doften så kan jag även höra min mormors röst. Den är för evigt lagrad i min hjärna tillsammans med lavendel.
¤
Min mormor luktade lavendel hela hon- hennes förkläde, klänningen och hennes mjuka händer. Det märkligaste är att jag även har ett smakminne: kakor med lavendelsmak. De var mycket möra och liksom bara smälte i munnen...

Vem bakar kakor med lavendelblommor i idag?
¤
Själv har jag lavendel i mitt sovrum. En tunn sidenpåse med lavendel hänger över min säng - de blommorna kommer från Provence. Dessutom några hemmagjorda påsar med lavendel i mina garderobshyllor och lavendel på flaska: doftvatten att ta till när jag vill känna extra lavendeldoft i mitt liv.
¤
"Lawändel. w. i söd. Eur. är resolwerande och nerfstärkande, i lamheter utwärtes nyttig: i synnerhet at gnida med spirit... I trädgårdar triwes Lawendel wäl, då den wintertid täckes med granris."

Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg (1792)

Henan bor jamtstårscha...

Och enbart därför visar jag korten. Det är förra årets blommor - utanför köksfönstret och på vår stora trappa. I år har vi ännu mera blomster samt ett bord med två stolar om man vill njuta morgonkaffet där- alternativet är att välja någon av alla våra sittgrupper ute på vår vackra gård. Jag bor i en Brf som har inbyggd gård. Husen i en fyrkant, byggda kring 1900 och K-märkta på utsidan.
¤
Jag gjorde en liten genomgång av bloggen och upptäcker till min glädje att jag har några läsare som även vågar sätta fotavtryck här! Jag blev alldeles varm om hjärtat för denna hälsning från min söta kusin Åke med lika söta hustrun Ellen förmedlade via deras dotter Lena ( tror jag det är): http://detfinnstrerum.blogspot.com/2008/07/kusin.html
Och ännu tidigare förra året hade jag en hälsning här:
från en kvinna som berättar att hon bott många gånger i just det här huset:
.
Tänk i samma hus som jag en gång besökte - med min mor och syster när jag var en mycken liten tös. Jag minns att det var ånglok som tuffade oss från Östersund upp till Duved. Jag kommer inte ihåg vad stationen hette som tåget stannade vid - trodde det var "Staa" - men har nyligen fått veta av en utflyttad Duvedsbo att det inte kan stämma.
Det var som ett litet paradis att bo där i detta stora hus med hundra rum (tyckte jag) och utflykterna till smedjan, till smultronbackarna, till Tännforsen och att sitta i stora rummet "salen" och dricka hallonsaft med hembakta kanelbullar.
.
Och jag minns när den stilige farbror Johan och fru Ingeborg, min mormors syster , var på besök hos oss i Villa Källhagen. Det var i samband med en begravning , min älskade moster Anna sommaren 1953. Johan och Ingeborg var så stiliga och med en självklar aura av pondus omkring sig. Och alltid med en påse godis för oss barn. Ingeborg påminde mycket om min egen mormor - men var mer robust. Det var sista gången jag träffade dem.

den 4 juni 2009

Snart så...







Snart så... om någon månad styr jag sommarnäsan norrut.

Jag längtar lite. Och har jag tur så hinner jag nog med både lite Oviksfjäll och besök i Persåsen - Blå Lyktan är ett måste, min kompis Margareta och jag brukar äta en lunch där: hemmalagad mat och hembakt bröd och en kock som gärna dyker upp vid disken och undrar om allt smakar bra.
Och så hoppas jag få uppleva vacker fiolmusik med Karl Owe Mannberg och hans elever från Sommarakademin.
¤
En dag ska jag lägga en röd ros på S-E:s grav - och tänka goda tankar fyllda av kärlek. Och käre S:s själ finns numera uppe på fjället och i vindarna över Drommen. Båda två var viktiga pusselbitar i mitt liv och de fanns med från tidiga tonåren och under alla år så länge de levde.

Han var som ett vattenhål i öknen


Nu har jag läst andra delen av min djupt älskade lärare Carl-Göran Ekerwalds memoarer: Tabula rasa - fragment av ett liv
Boken berörde mig djupt eftersom jag känner igen så mycket och miljön i Jämtland är välbekant. Vi bodde ju grannar i Hoverberg under tio år och jag hade honom som ämneslärare under tre år på BKR, innan jag flyttade till Stockholm. Han fanns i min närhet under min uppväxt. Och jag minns hur min broder Olof sa att Ekerwald nog var den bäste läraren på BKR, när jag och min syster skulle börja på realskolan: vi skulle vara glada och tacksamma över en sådan gudabenådad berättare. Olof hade haft honom under sina fyra år på BKR.
.
Så märkligt det känns att plötsligt vara medvandrare till en älskad lärare och känna sig delaktig i så mycket. Jag kunde höra hans röst inombords precis som när han aktivt rörde sig runt i skolsalen och undervisade - dvs delade med sig av både kunskap och tankar. Vi elever ville att hans lektioner skulle vara hur långa som helst. Så starkt fångade han vår uppmärksamt och nyfikenhet.
.
Och hans generositet med beröm och alla goda råd om böcker. Han visste alltid vilka författare som skulle vara både goda, nyttiga och utmanande.
Det var Ekerwald som öppnade mina ögon för favoriterna Henry David Thoreau och Tomas Tranströmer genom att plocka fram "Walden" och "17 dikter" och uppmana mig: Läs!
Jag läste och förstod att min kloke lärare anade vad min själ törstade efter.